Söktext
 Upp   Ned   Mittemellan 

Brandkår mot rovdjur  · 2006-11-13 00:46   (2 komm.)


Varje brandkår borde ha en välutbildad rovdjursgrupp med uppgift att vid larm snabbt rycka ut och avliva björn eller varg som vistas i eller nära tättbebyggt område.

Djur som upphör att jagas (förföljas) av människan mister så småningom den skygghet som är naturlig under jakttryck. Det har visat sig att skyggheten i rovdjurspopulationer försvinner respektive återkommer med jakttrycket. Men verkan är inte omedelbar utan fördröjs genom att gradvis förändras med generationsväxlingen.

Hur skygghet ”nedärvs” mellan generationer vet väl ingen riktigt, men det kan vara en slags social nedärvning där ungdjuren lär sig av äldre djurs beteende, det vill säga härmar hur de äldre uppför sig vid kontakt med det farliga.

Min bild av hur skyggheten kan minska är ungefär så här: I och med att den siste ”gammelfar/mor-björnen/vargen med stor människoskygghet” försvinner har dörren till minimal skygghet hos kommande generationer definitivt öppnats, förutsatt att inget djur fortsättningsvis dödas av människa.

Eftersom stammarna av de större rovdjuren växer i Sverige kommer vi snart att ha en situation där gränsen mot människorna behöver hållas tydligare. Ja, i vissa områden (i till exempel Dalarna och Värmland) har den tiden redan kommit då människonärvaro inte avhåller vargar från att uppfatta jakthundar som serverade måltider.

Det finns uppenbarligen inget fullständigt genetiskt inbyggt skydd för oss människor som många tycks tro. De större rovdjurens benägenhet att angripa människor beror på deras skygghetsgrad. Att vi inte har någon erfarenhet av människoätande rovdjur beror på att de sedan urminnes tid har jagats och förföljts av människor och blivit skygga. Den skyggheten får inte gå förlorad.

För att upprätthålla skyggheten kan vi skaffa oss vissa regler. Vi kan till exempel lagstifta om att björn eller varg som påträffas inom tättbebyggt område eller som angriper tamdjur bör om möjligt direkt dödas. Detta även om de är i princip totalfredade (men finns i någotsånär livskraftiga stammar).

Nu har jag motiverat förslaget till brandkårens rovdjursgrupp.

Jag har länge funderat på att skriva en sådan här artikel och fick impulsen att verkligen göra det då jag läste finländaren Magnus Hagelstams debattartikel i Västerbottens-Kuriren 2006-11-07: Vargskyddet är överlagt mord. Se även hans brev till EU-kommissionen 2006-02-27.

Jag delar inte Hagelstams rovdjurssyn i alla avseenden, men den dokumentation han refererar stöder i princip min bild av samspelet rovdjur—människa. Att ingen människa dödats av varg i Sverige under historisk tid (med vissa undantag) faller helt inom ramen för rovdjursbeteende under jakttryck.

Jag tror till sist att björn kan vara farligare än varg, eftersom björnar lättare överraskas i skogen, till exempel vid byte eller med ungar. Varg är varskare och har klenare klor.


Tillägg 2006-11-20: Svante Sandgrens och Magnus Hagelstams repliker Vargen är verkligen inget hot mot barnen (13/11) respektive Historieförnekelse och människoförakt (17/11) tillför ingenting som jag vill referera till i samband med min uppfattning i rovdjursfrågan. De är mest exempel på hur vi ofta talar förbi varandra med hårklyverier.


 
avdelning: Allmänt   ämne:  

Toretänk äntligen presentabel Ön i Ume älv i Umeå


kommentarer

  1. Av  Barbro  2006-11-16 01:17    #

    Ja jag är av samma åsikt beträffande lagstiftningsförslag om ”brandkårsutryckning”. Det kommer nog att bli nödvändigt snart.

  2. Av  Öje Danell  2006-12-05 11:59    #

    Som genetiker till professionen vill jag gärna föra in en annan förklaring till varför skyggheten hos djur varierar med jakttrycket. Den förklaring med social nedärvning (dvs inlärning) som framskymtar i inlägget 2006-11-12 har en liten svaghet, nämligen att döda artfränder inte kan ”berätta” om den farliga människan. Alltså måste inlärningen ske genom att andra djur iakttar när någon artfrände dödas eller genom att misslyckade jakter leder till en negativ erfarenhet som kan förmedlas vidare. Det kanske kan vara en delförklaring hos sociala djur, men den känns mindre trolig hos djur som lever som enstöringar, typ björnar.

    Jag tror att förklaringen har mycket mer med genetik att göra. Beteende är nämligen starkt ärftligt och varierar dessutom mycket från individ till indvid. Det vet vi från exempelvis husdjur där beteendet är lätt att förändra genom avel. Tydliga exempel är aveln med hästar och hundar, men också domesticeringen av husdjuren i gången tid visar samma sak. När det gäller jakt tillkommer också att människan i allmänhet inte är särskilt effektiv som jägare och klarar inte av att decimera mer än de mest oskygga individerna. Det människan då gör är att ”avla” djuren för ökad skygghet inför människor – de oskygga har mindre möjlighet att föröka sig. Samma sak sker när rovdjur tar bytesdjur – en ärftlig skygghet för den rovdjursarten växer fram.

    Man kan alltså tänka sig att jakt gör skygghet till en överlevnads- och förökningsfördel, som gynnar genetiskt skygga individer i jämförelse med oskygga djur. Frånvaro av jakt ger motsvarande fördel för oskygga individer i jämförelse skygga djur. De skygga har mindre utrymme och resurser till sitt förfogande än de oskygga. Egentligen är det här inget konstigt, det är precis så den ständigt pågående anpassningen och evolutionen fungerar.


kommentera:

 
     
 
 
 
Upp
Om du misstänker att jag inte fått din kommentar: Skicka samma kommentar igen! Jag vill gärna visa din kommentar om den rör artikeln men har inte själv kontroll över att alla servrar fungerar... / Tore